…blev det igår. Vi hade bestämt att Loppan borde komma ut på en tur så vi packade fikakorgen för att hitta ett trevligt ställe att sitta på. Hon startade upp fint efter att stått still i sju långa veckor…
…vi rullade mot Alicante när Loppan plötsligt DÖR mitt på stora vägen. Men Patrik som är van vid gammalt ”skrot” som jag tyckte då, växlade ner och fick liv i henne innan Loppan ens stannat. Så hon var nog bara död i tre sekunder. Ett miraket hade skett, men vad var felet? Ami ville hem och Patrik ville fortsätta. Patrik sa att i värsta fall fick vi ringa en bärgningsbil. Vi har ju ingen tid att passa, mat hade vi med oss och vi skulle förmodligen inte frysa ihjäl heller, så hur farligt kunde det vara tyckte han? Patrik hade ju rätt så vi åkte vidare. Vi körde förbi Alicante och ut på udden, men det var heldött där så vi vände in mot centrum igen. Här var det lite mer folk, men ändå lite för att vara en så stor stad.
Vi parkerade Loppan och…
…tog en promenad i solskenet.
Blommorna trivs bäst denna årstiden.
Och inte kunde himlen vara blåare.
Folk satt på uteserveringarna och njöt av värmen.
Och vi slog oss ner på en bänk vid stranden och intog vår fika som vi egentligen hade tänkt ta på ”den andra sidan” av stan men som vi tyckte var så folktom. Men det var riktigt mysigt att sitta där och se alla människor passera förbi.
Efter det tog vi en promenad bort för att titta på piratskeppet som tidigare låg inne i hamnen, men som nu ligger inne på långtidrenovering, går säkert att köpa för en billig peng. Patrik var lite sugen.
Men några träbåtar ska vi inte ha. Då är dessa mer Ami stil. Plast och lättskött.
Och för att slippa gå hela vägen tillbaks sneddade vi över den här gröna ”gräsmattan”…
…för att gå mot Loppan, för nu var det dags att köra hemåt igen.
Ja, visst kan man ha det sämre som Patrik alltid säger.
